Det är svårt att vara så empatisk som jag är. Jag gråter för det minsta lilla. Men idag är det inte något litet som har hänt. Idag dog en tolvårig pojke, vars storasyster gick i min paralellklass. Det är så tragiskt att tänka på alla närstående till pojken. Att tänka på hur hysteriskt ledsna de borde vara just nu. Det finns inga ord att beskriva den självaste döden på. Jag grät så himla mycket när jag hörde vad som hade hänt, och jag har fortfarande gråten i halsen, och jag kände honom inte ens.

Jag tänker på hur det skulle ha varit om det hade varit min lillebror som hade cyklat på den där vägen. Hur uppgiven jag skulle vara efter händelsen. Hur tomt det skulle kännas. Mina tårar som aldrig skulle ta slut, som det skulle kännas... jag skulle vara helt förstörd. Konsten att gå vidare... det måste vara väldigt svårt.

Jag tänker även på lastbilschauffören. Det är så synd om honom/henne. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag skulle köra på någon. Det skulle vara helt ofattbart. Skuldkänslan som man skulle ha efteråt, som skulle följa efter en hela tiden. Att klara det psykiskt... ja, det är nog en stor utmaning.

Tänk om det hade varit du som hade kört på en liten pojke eller flicka, och att sedan höra om det överallt, på tvn, på radion, i hjärnan...

Jag tycker vi ska tänka på vissa saker, när det gäller trafiken i vårat samhälle. Men framför allt att tänka på pojken och hans familj och på den stackars lastbilschauffören. De förtjänar all kärlek i världen just nu. Tänk på dem, så kanske de känner lite av det mitt i allt kaos. Och de kanske får lite extra energi, så att de kan klara av de kommande dagarna, veckorna, och ja, resten av deras liv.

Rest in peace Alexander, 2010-09-20.