Det gör mig galen.

Att tänka på att jag kanske aldrig får se dig igen, gör mig galen.
Jag kan inte sluta tänka på den där stunden, kan inte sluta tänka på dig.
På ditt vackra leende, på vänligheten som strålade ut från dig.
Det värmde, ända in i ryggmärgen. 
Men det gjorde mig även rädd.
Rädd för att jag skulle känna precis... såhär. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0