The longer the waiting
The longer the waiting, the sweeter the kiss.
It's better my darling, I promise you this.
The next time I hold you, I'm not letting go. - Anna Ternheim
♥
Angående publicitet vid dödsdagen.
Jag måste bara säga att jag tycker att det är rätt så intressant att:
- Varje gång en kändis dör så blir det en massa rabalder, men när en helt "vanlig" människa dör så händer det typ ingenting.
Liksom, hur många fler än Whitney Houston var det inte som dog idag? Säkert flera flera tusen. & hur mycket uppmärksamhet fick de? Inte mycket.
Ingen skit mot Whitney eller alla andra kändisar, det är ju sorgligt att de dog med, men jag tycker ändå att det är rätt irriterande att det bara ska vara de som får en massa "medlidande", sorgsna ögon och publicitet på deras dödsdag.
De kändisar som dör har ju i alla fall lyckats i livet, gjort framgång. Alla kanske inte har varit jättelyckliga, men det är ändå rätt stort att bli kändis över hela världen.
Tänk alla människor som svälter till döds eller som blir misshandlade till döds, är det inte mer synd om dem, eller i alla fall lika synd om? De som inte ens valde att dö eller dog på grund av åldern, de som kämpade för att leva...
Många av alla kändisar som dör tar ju faktiskt självmord på ett eller annat sätt.
Håller ni inte med om att man i alla fall kan skänka alla andra en tanke?
- Varje gång en kändis dör så blir det en massa rabalder, men när en helt "vanlig" människa dör så händer det typ ingenting.
Liksom, hur många fler än Whitney Houston var det inte som dog idag? Säkert flera flera tusen. & hur mycket uppmärksamhet fick de? Inte mycket.
Ingen skit mot Whitney eller alla andra kändisar, det är ju sorgligt att de dog med, men jag tycker ändå att det är rätt irriterande att det bara ska vara de som får en massa "medlidande", sorgsna ögon och publicitet på deras dödsdag.
De kändisar som dör har ju i alla fall lyckats i livet, gjort framgång. Alla kanske inte har varit jättelyckliga, men det är ändå rätt stort att bli kändis över hela världen.
Tänk alla människor som svälter till döds eller som blir misshandlade till döds, är det inte mer synd om dem, eller i alla fall lika synd om? De som inte ens valde att dö eller dog på grund av åldern, de som kämpade för att leva...
Många av alla kändisar som dör tar ju faktiskt självmord på ett eller annat sätt.
Håller ni inte med om att man i alla fall kan skänka alla andra en tanke?
My heart, my soul.
Maybe someone come soon
And maybe it's for real then
I hope it's for real then
'cause I can't handle the pain anymore
The pain from the people who did things against my heart and my soul
But maybe you come soon
And that you light up my darkness then
I hope you do
I hope you do
♥
Just because it's amazing.
Things are what you make of them
So if it's complicated
It's because of you & me
But it's okey, because it's amazing
Vad skulle du välja? Hat/kärlek?
Ibland känner jag att jag hellre skulle vilja vara en invandrare än att vara en vit svensk. "Varför då?" tänker ni säkerligen då.
Grejen är att jag hellre tar all den skit som invandrare får idag än att behöva gå runt och skämmas för andra vitas beteenden. Varje gång jag går förbi någon invandrare känner jag mig tvungen att le bara för att visa att jag inte är emot dem på något sätt. Det borde verkligen inte vara så, förstår ni hur fel det är och hur långt rasismen gått i Sverige då?
Jag är för ett jämlikt samhälle där alla respekteras för den man är. Men det fungerar verkligen inte om 20% av Sveriges befolkning håller med mig medan resten är rasister. Nu säger jag inte att det är precis så, det finns många bra människor, men de som är det gör verkligen att det blir en dålig stämning bland olika folkgrupper och det gör det också svårare för oss som inte är rasister, utan bara försöker leva.
Jag förstår verkligen inte varför vissa väljer att lägga sin energi på andras liv och att hålla på att klanka ner på varandra. Varför kan man inte bara leva sitt egna liv och ta vara på det och vara glad? Jag stör mig verkligen på det sättet som många människor tänker på idag. & hur kommer det sig att Sverigedemokraternas procent ökar när man tittar på opinionsmätningar? Jag förstår verkligen inte... Jag trodde att många hade förstått att detta inte var något vettigt, seriöst parti efter det att de faktiskt kom in i riksdagen.
Kan någon förklara för mig vad det är för skillnad på en människa som kommer från till exempel Irak och en människa som kommer från Sverige? Kan någon förklara det, för jag förstår verkligen inte. Människorna kommer från olika länder, men that's it liksom? Alla.är.lika.mycket.värda, faktiskt. Det låter väldigt klyschigt när man säger så, jag vet, men det är ju faktiskt sanningen, den enda sanningen. Ingen ska behöva skämmas på grund av vart den kommer ifrån. Det är en plats på jorden, bara på en liten annan plats än vad du själv fötts på. Men det har ju liksom ingen betydelse? Isåfall skulle man lika gärna kunna säga "ja, du kommer från ett ställe 2 km ifrån mig, ska inte du hata mig för det? Vi föddes ju inte på preciiis samma plats, så nu är jag väl mindre värd än dig, eller hur? Eller är det tvärtom, för att du inte föddes där jag föddes, så är det du som är mindre värd?!
Nej, ärligt talat tycker jag att det här är jäkligt löjligt, hela samhället idag känns som ett enda stort skämt. Det finns vissa, som är hur vettiga som helst, som.gör.bra.saker. Men sen finns det de som gör precis tvärtom och skapar den här dåliga stämningen. Är det verkligen så vi vill ha det här på jorden, i Sverige, ja... överallt?! Är det det?
Jag önskar bara att alla kunde acceptera varandra för den de är och sluta upp med att lägga all sin kraft på hat, hat och hat. Det leder ingenstans förutom att det skapar en dålig stämning, & tänk vad mycket bra saker vi skulle kunna göra om alla lade sin energi på vettiga saker istället. Det skulle bli en bra stämning och en stor drivkraft om alla skulle stötta varandra istället!
& att älska är ju det som varar längst & som känns allra bäst i längden, right? ♥
Grejen är att jag hellre tar all den skit som invandrare får idag än att behöva gå runt och skämmas för andra vitas beteenden. Varje gång jag går förbi någon invandrare känner jag mig tvungen att le bara för att visa att jag inte är emot dem på något sätt. Det borde verkligen inte vara så, förstår ni hur fel det är och hur långt rasismen gått i Sverige då?
Jag är för ett jämlikt samhälle där alla respekteras för den man är. Men det fungerar verkligen inte om 20% av Sveriges befolkning håller med mig medan resten är rasister. Nu säger jag inte att det är precis så, det finns många bra människor, men de som är det gör verkligen att det blir en dålig stämning bland olika folkgrupper och det gör det också svårare för oss som inte är rasister, utan bara försöker leva.
Jag förstår verkligen inte varför vissa väljer att lägga sin energi på andras liv och att hålla på att klanka ner på varandra. Varför kan man inte bara leva sitt egna liv och ta vara på det och vara glad? Jag stör mig verkligen på det sättet som många människor tänker på idag. & hur kommer det sig att Sverigedemokraternas procent ökar när man tittar på opinionsmätningar? Jag förstår verkligen inte... Jag trodde att många hade förstått att detta inte var något vettigt, seriöst parti efter det att de faktiskt kom in i riksdagen.
Kan någon förklara för mig vad det är för skillnad på en människa som kommer från till exempel Irak och en människa som kommer från Sverige? Kan någon förklara det, för jag förstår verkligen inte. Människorna kommer från olika länder, men that's it liksom? Alla.är.lika.mycket.värda, faktiskt. Det låter väldigt klyschigt när man säger så, jag vet, men det är ju faktiskt sanningen, den enda sanningen. Ingen ska behöva skämmas på grund av vart den kommer ifrån. Det är en plats på jorden, bara på en liten annan plats än vad du själv fötts på. Men det har ju liksom ingen betydelse? Isåfall skulle man lika gärna kunna säga "ja, du kommer från ett ställe 2 km ifrån mig, ska inte du hata mig för det? Vi föddes ju inte på preciiis samma plats, så nu är jag väl mindre värd än dig, eller hur? Eller är det tvärtom, för att du inte föddes där jag föddes, så är det du som är mindre värd?!
Nej, ärligt talat tycker jag att det här är jäkligt löjligt, hela samhället idag känns som ett enda stort skämt. Det finns vissa, som är hur vettiga som helst, som.gör.bra.saker. Men sen finns det de som gör precis tvärtom och skapar den här dåliga stämningen. Är det verkligen så vi vill ha det här på jorden, i Sverige, ja... överallt?! Är det det?
Jag önskar bara att alla kunde acceptera varandra för den de är och sluta upp med att lägga all sin kraft på hat, hat och hat. Det leder ingenstans förutom att det skapar en dålig stämning, & tänk vad mycket bra saker vi skulle kunna göra om alla lade sin energi på vettiga saker istället. Det skulle bli en bra stämning och en stor drivkraft om alla skulle stötta varandra istället!
& att älska är ju det som varar längst & som känns allra bäst i längden, right? ♥
Vad är rätt?
Jag läste en blogg idag. En fullständigt meningslös blogg med en massa jäkla bullshit bara (ursäkta språket)! Jag kände att jag blev lite provocerad av all den skit hon försökte proppa i mig, ser att det är massor av kommentarer till varje inlägg och kollar runt lite på dem. Ser hur majoriteten av inläggen är rent av hatiska. Fula och råa ord och påhopp mot bloggerskan... & det är då jag börjar fundera. Om man nu tycker att det är så taskigt av henne att säga sådana där saker i bloggen, varför sjunka till hennes nivå då och börja tjafsa och slösa en massa onödig tid och energi själva för? Jag förstår inte riktigt poängen med att skriva saker som "jävla fitta, du är helt dum i huvudet och ful som stryk" och sedan tro att det blir bättre. Vad gör det för skillnad egentligen? Jag tycker bara att det är sjuukt taskigt. Grejen är att det känns som att väldigt många drar sig till sådana här bloggerskor som bara provocerar bara för att vara taskiga mot dem tillbaka. Förstår verkligen inte ibland.
& kom ihåg - om ni verkligen vill få folk att sluta hålla på att fjompa sig, så ignorera dem istället. För ni vet, utan er så skulle de inte ha någon motivation att fortsätta. Utan läsare - inte kul att blogga.
It hurts
Det enda jag vill är att glömma.
Glädjespridare på hög nivå.
Shit, vilken härlig människa han verkar vara! Läs den här artikeln, i alla fall jag känner mig glad när jag läser sådant här!
http://www.gucamole.se/#!/entry/2430
Följ med mig
Följ med mig bort någonstans.
Någonstans där vi slipper allt, släpper allt.
Vi gör allt vi kan,
för att kunna göra det vi vill.
Men ta allt med en nypa salt.
För det ska mycket till,
om vi ska göra allt det här.
Du hinner slå en drill eller två,
& vi må leva i en slitsam atmosfär.
Om detta skall gå till sist.
Ja, detta borde gå,
med lite list & med hjärnor två.
Följ med mig bort någonstans.
Följ med mig...
Film som väcker tankar + lite spooky things!
Idag har jag kollar på TVÅ filmer!! Det är verkligen rekord för mig, haha. Nä, inte rekord då, men det var längesen jag kollade på mer än en på en och samma dag, jag kollar ju knappt på film över huvudtaget.
Först kollade jag på den sista Pirates of the Carribean med lillebrorsan & sen kollade jag på Inception med min halvsovande pappa, haha. Båda var faktiskt riktigt bra måste jag säga & jag veeeeet, jag är lite seg som inte hade sett Inception förrän nu, hehe. Måste säga att jag blev rädd och förvirrad av mina tankar som kom efter den filmen, haha. Jag typ "vadå, är det på det här sättet buddhisterna tror att vi återföds typ?!" Jag menar... i filmen när de drömmer så kommer de upp till den riktiga världen när de dör & sen så pratar de ju om att den riktiga världen kanske inte ens är riktig, så isåfall kanske det blir samma sak då som när man drömmer, att man kommer tillbaka till livet igen, fast bara upp en nivå typ?! Isåfall känns det som att det är som att återfödas, vilket är lite läskigt.
Don't know why, men jag har alltid (okej inte alltid, men whatever) varit fascinerad av buddhismen, tänk om de faktiskt har rätt och att vi faktiskt verkligen återföds här på jorden? Jag tycker det är lite läskigt, men ändå känns det vettigt på något sätt... vad skulle annars hända med oss? Att vi blir själar som stannar kvar på jorden köper jag kanske, men att vi hamnar i himlen eller helvetet känns bara som bullshit, sorry alla troende!
En liten läskig sak som jag kan berätta angående återfödsel och så'nt, är att när en kompis till mig var liten började hon helt plötsligt babbla på typ ryska eller något sådant språk, bara sådär. Hon kunde inte något annat språk än svenska och hon var typ bara fyra, så föräldrarna blev ju helt chockade. Men det var inte allt, sen började hon berätta om att hon hade sett sin mormor och morfar förut, fast när de bodde i Ryssland eller vad det nu var och hette några helt andra namn. Hon bara rabblade upp allt det där, skitskumt.
Så lite på grund av det så tror jag på återfödsel. Jag har även hört att när man är barn så är man mer öppen för så'nt där, det och för att se spöken.
Visste ni att jag tror på spöken? Nä, förstod väl det, hehe. Nej men jag känner faktiskt folk som blivit utsatta av spöken på riktigt. Förr, när jag var mindre och såg det här "medium" någon gång eller så, var jag mycket skeptisk. Det var ju liksom tv & mamma & pappa har ju säkert försökt inbilla mig att det inte finns sådant när jag var mindre. & visst, de på tv hittar säkert bara på, men nu vet jag faktiskt andra saker som gör det mer trovärdigt.
Många blir nog lite skärrade av att tänka på sådant här, men jag har hört att de flesta spöken faktiskt är snälla och om man bara låter de vara så gör de ingenting. En jag känner kan faktiskt känna av när det är ett spöke i rummet, för då blir det alldeles kallt, just på en fläck. Det kan liksom vara varmt överallt i rummet förutom precis just på en liten "fläck". Men det är inte alla som känner det här, för man måste vara öppen för det. Om man är lite rädd och så så vet kroppen det och stänger därför av på något sätt. Om man nu skulle känna, som den här personen jag känner gör, så kan man bara be spöket att lämna en i fred, så gör den det.
Dessutom så känner jag en annan som har ett spöke i sitt hus och ytterliggare en annan som hade det och detspöket var faktiskt argt. Han brukade lägga sig i hennes säng och det var alldeles iskallt där när hon skulle gå och lägga sig och hon kunde riktigt känna fruktan för den. Men det var typ på grund av att det hade hänt något hemskt i huset innan och att spöket inte kunde släppa det.
Asså när jag berättar det så här så känns det väldigt galet, men ni får tro vad ni vill. Men liksom, vad händer annars när man dör då? & var fick man idén om att det skulle kunna finnas spöken annars ifrån då? Fantasin?
Jäklar vad jag har spårat nu, men det är skönt att skriva av sig lite. Hoppas att jag inte har skrämt upp er nu bara... tycker själv att det är väldigt intressant ja!
Oj, klockan är redan kvart över fyra, nu måste jag soooooova för imorgon kommer farfar och ska hjälpa mig med att sätta upp en spegel i mitt rum!
& juste, förresten... mitt objektiv har kommit nu! HAPPPYYYY
Så på fredag så ska jag & Linnea ner till sthlm och fotafotafota!
& det kommer bilder från när jag var i sthlm förra gången, men det tar lite tid bara, huhu.
PUSSSS ♥
Först kollade jag på den sista Pirates of the Carribean med lillebrorsan & sen kollade jag på Inception med min halvsovande pappa, haha. Båda var faktiskt riktigt bra måste jag säga & jag veeeeet, jag är lite seg som inte hade sett Inception förrän nu, hehe. Måste säga att jag blev rädd och förvirrad av mina tankar som kom efter den filmen, haha. Jag typ "vadå, är det på det här sättet buddhisterna tror att vi återföds typ?!" Jag menar... i filmen när de drömmer så kommer de upp till den riktiga världen när de dör & sen så pratar de ju om att den riktiga världen kanske inte ens är riktig, så isåfall kanske det blir samma sak då som när man drömmer, att man kommer tillbaka till livet igen, fast bara upp en nivå typ?! Isåfall känns det som att det är som att återfödas, vilket är lite läskigt.
Don't know why, men jag har alltid (okej inte alltid, men whatever) varit fascinerad av buddhismen, tänk om de faktiskt har rätt och att vi faktiskt verkligen återföds här på jorden? Jag tycker det är lite läskigt, men ändå känns det vettigt på något sätt... vad skulle annars hända med oss? Att vi blir själar som stannar kvar på jorden köper jag kanske, men att vi hamnar i himlen eller helvetet känns bara som bullshit, sorry alla troende!
En liten läskig sak som jag kan berätta angående återfödsel och så'nt, är att när en kompis till mig var liten började hon helt plötsligt babbla på typ ryska eller något sådant språk, bara sådär. Hon kunde inte något annat språk än svenska och hon var typ bara fyra, så föräldrarna blev ju helt chockade. Men det var inte allt, sen började hon berätta om att hon hade sett sin mormor och morfar förut, fast när de bodde i Ryssland eller vad det nu var och hette några helt andra namn. Hon bara rabblade upp allt det där, skitskumt.
Så lite på grund av det så tror jag på återfödsel. Jag har även hört att när man är barn så är man mer öppen för så'nt där, det och för att se spöken.
Visste ni att jag tror på spöken? Nä, förstod väl det, hehe. Nej men jag känner faktiskt folk som blivit utsatta av spöken på riktigt. Förr, när jag var mindre och såg det här "medium" någon gång eller så, var jag mycket skeptisk. Det var ju liksom tv & mamma & pappa har ju säkert försökt inbilla mig att det inte finns sådant när jag var mindre. & visst, de på tv hittar säkert bara på, men nu vet jag faktiskt andra saker som gör det mer trovärdigt.
Många blir nog lite skärrade av att tänka på sådant här, men jag har hört att de flesta spöken faktiskt är snälla och om man bara låter de vara så gör de ingenting. En jag känner kan faktiskt känna av när det är ett spöke i rummet, för då blir det alldeles kallt, just på en fläck. Det kan liksom vara varmt överallt i rummet förutom precis just på en liten "fläck". Men det är inte alla som känner det här, för man måste vara öppen för det. Om man är lite rädd och så så vet kroppen det och stänger därför av på något sätt. Om man nu skulle känna, som den här personen jag känner gör, så kan man bara be spöket att lämna en i fred, så gör den det.
Dessutom så känner jag en annan som har ett spöke i sitt hus och ytterliggare en annan som hade det och detspöket var faktiskt argt. Han brukade lägga sig i hennes säng och det var alldeles iskallt där när hon skulle gå och lägga sig och hon kunde riktigt känna fruktan för den. Men det var typ på grund av att det hade hänt något hemskt i huset innan och att spöket inte kunde släppa det.
Asså när jag berättar det så här så känns det väldigt galet, men ni får tro vad ni vill. Men liksom, vad händer annars när man dör då? & var fick man idén om att det skulle kunna finnas spöken annars ifrån då? Fantasin?
Jäklar vad jag har spårat nu, men det är skönt att skriva av sig lite. Hoppas att jag inte har skrämt upp er nu bara... tycker själv att det är väldigt intressant ja!
Oj, klockan är redan kvart över fyra, nu måste jag soooooova för imorgon kommer farfar och ska hjälpa mig med att sätta upp en spegel i mitt rum!
& juste, förresten... mitt objektiv har kommit nu! HAPPPYYYY
Så på fredag så ska jag & Linnea ner till sthlm och fotafotafota!
& det kommer bilder från när jag var i sthlm förra gången, men det tar lite tid bara, huhu.
PUSSSS ♥
Someone like you
Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you, too
Adele
I certainly changed my mind
I'm falling in love with your favourite song
I'm gonna sing it all night long
I'm gonna dance with somebody
Dance with somebody
Dance, dance, dance
I'm gonna sing it all night long
I'm gonna dance with somebody
Dance with somebody
Dance, dance, dance
- Mando Diao
If I had been more drunk, I'd probably said that I love you.
But I'm certainly a coward, at least until I prove the opposite.
♥
Some thoughts.
Ibland brukar jag tänka...
"tänk va häftigt om man går på en gata i Stockholm till exempel och ser någon som man 10 år senare kommer känna jättebra, men att man inte har en aning om det just då, när man ser människan... "
För tänk om man har gjort det någon gång liksom? Att man bara gått förbi den person man kommer spendera mer än halva sitt liv med, som man inte ens känner just då?
Haha shit, jag tänker för mycket... men ändå, tänk!!
"tänk va häftigt om man går på en gata i Stockholm till exempel och ser någon som man 10 år senare kommer känna jättebra, men att man inte har en aning om det just då, när man ser människan... "
För tänk om man har gjort det någon gång liksom? Att man bara gått förbi den person man kommer spendera mer än halva sitt liv med, som man inte ens känner just då?
Haha shit, jag tänker för mycket... men ändå, tänk!!
"Kan ni inte börja med att i alla fall försöka förstå..?"
Asså fyfan! Jag blir så jäkla frustrerad. Allt för ofta dessutom. Jag läser på "Lady Dahmers" blogg och börjar fundera som vanligt, för hon är ju så JÄKLA cool. Hon tar upp problem och normer vi har i samhället och när man läser om det så är det så jävla vettigt och som egentligen också är.. självklarheter!
För visst är det väl självklart att alla får välja själva vad de ska ha på sig och vilken färg plagget har, osv? Visst är det väl självklart att man ska få vara som man är. Ha sina egna intressen, kunna säga vad man tycker... det är ju självklarheter...
En stund senare går jag in på facebook och möts av saker som "gilla så betygsätter jag ditt utseende med g, vg eller mvg" eller "gilla om jag är det minsta söt". Jag blir så jävla less rent utsagt! Det är så förargligt att jag bara vill lägga mig ner och grina. Seriöst, vad är det för jävla skit?!?!?!
& inte nog med det, om man bortser från det där, vad ser man då? Hmm, rasistskämt? Hbt-skämt? Elaka ord som man säger till varandra? - JA, JA & JA! VAFAN??
Tyvärr är det just så det ser ut när många ungdomar skriver nu förtiden & det gör att jag känner mig uppgiven. Vad är det för jäkla värld? Vem orkar leva med dessa ständiga krav på utseende, beteende, etc, etc?
Men snälla, kan ni inte börja med att i alla fall försöka förstå..? Gör det inte för min skull, gör det för er egen skull, för hela samhällets skull. Var bra förebilder! Tänk på att om vi är dåliga föredömen kommer det drabba vår nästa generation & också de som är sisådär 4-5-6 år yngre... de som börjar sjuan nu till exempel... jag har sätt otroligt många "skräckexempel" på hur tolvåringar och till och med yngre INTE borde vara. Det handlar både om sättet och inte minst utseendet. Vrålsminkning, märkeskläder, ett kaxigt beteende... är det från oss de lär sig tro? Jo.. det är nog så det är vättni!
Ni kanske tycker att jag låter som en jäkla ragata när jag skriver det här nu, men finns det inte någon anledning till att jag gör det i så fall?
Tänk på det ni!
För visst är det väl självklart att alla får välja själva vad de ska ha på sig och vilken färg plagget har, osv? Visst är det väl självklart att man ska få vara som man är. Ha sina egna intressen, kunna säga vad man tycker... det är ju självklarheter...
En stund senare går jag in på facebook och möts av saker som "gilla så betygsätter jag ditt utseende med g, vg eller mvg" eller "gilla om jag är det minsta söt". Jag blir så jävla less rent utsagt! Det är så förargligt att jag bara vill lägga mig ner och grina. Seriöst, vad är det för jävla skit?!?!?!
& inte nog med det, om man bortser från det där, vad ser man då? Hmm, rasistskämt? Hbt-skämt? Elaka ord som man säger till varandra? - JA, JA & JA! VAFAN??
Tyvärr är det just så det ser ut när många ungdomar skriver nu förtiden & det gör att jag känner mig uppgiven. Vad är det för jäkla värld? Vem orkar leva med dessa ständiga krav på utseende, beteende, etc, etc?
Så länge man fortsätter att inte tänka före handling och fortfarande slänger ur sig ordspya på ordspya, så ja, kommer världen va en jävla mardröm... tycker jag.
Eller tycker inte ni det?
Ni tycker väl förstås att det är kul att vara taskiga mot varandra och att det är kul att alltid vara på sin vakt och alltid vara den som kommer på de häftigaste kommentarerna och som ständigt fixar och fixar på sig själv för att försöka, försöka, försööööka vara den snyggaste, den som alla tittar på. Men så lyckas ni inte och blir bara mer och mer frustrerade... ni lägger på en timme extra före skolan, två, tre, ni måste se OKEJ ut, annars går det ju inte, ni måste, måste, måste, eller hur???
För vad händer om ni skiiiiiter i allt det här, slappnar av, njuter av livet, skiter i alla som fortfarande går efter normerna och tror att de fortfarande är coolast? Vad häääänder om ni bara är snälla och kärleksfulla mot era kompisar? Vad händer om ni får en trevlig stämning istället för en krystad sådan som kräver alkohol för att lätta upp den? Vad händer om du bara är som du är?
Vad händer om vi får en bättre värld?
Jag tror att många inte ens orkar tänka på det, de låtsas som ingenting och bara lever under dessa krav. Bara hänger på liksom. Ibland kan det till och med bli så för mig. Men efter ett tag så säger jag till mig själv, säger "kolla bara, kolla vilken skit vi lever i!" och "vafan, reagera nu då!"... och då lyder jag min hjärna, jag reagerar, det är det minsta jag kan göra.
Det är det minsta alla borde göra.
För att det ska kunna bli en förändring måste folk börja fatta, för gör de inte det, då blir det aldrig någon skillnad.
& jag tror att det är därför jag skriver det här, för att jag vill att fler ska fatta, fatta vilken jäkla vardag vi lever i, inte minst på facebook!
Sen kan man ju välja sina vänner, men det är ju inte alltid så lätt. Har man en gång fastnat i dåliga rutiner så är det svårt att ta sig ur dem, så är det. & även de man tror är de bästa vännerna, de kan ha sina svagheter, sina dåliga sidor...
Eller tycker inte ni det?
Ni tycker väl förstås att det är kul att vara taskiga mot varandra och att det är kul att alltid vara på sin vakt och alltid vara den som kommer på de häftigaste kommentarerna och som ständigt fixar och fixar på sig själv för att försöka, försöka, försööööka vara den snyggaste, den som alla tittar på. Men så lyckas ni inte och blir bara mer och mer frustrerade... ni lägger på en timme extra före skolan, två, tre, ni måste se OKEJ ut, annars går det ju inte, ni måste, måste, måste, eller hur???
För vad händer om ni skiiiiiter i allt det här, slappnar av, njuter av livet, skiter i alla som fortfarande går efter normerna och tror att de fortfarande är coolast? Vad häääänder om ni bara är snälla och kärleksfulla mot era kompisar? Vad händer om ni får en trevlig stämning istället för en krystad sådan som kräver alkohol för att lätta upp den? Vad händer om du bara är som du är?
Vad händer om vi får en bättre värld?
Jag tror att många inte ens orkar tänka på det, de låtsas som ingenting och bara lever under dessa krav. Bara hänger på liksom. Ibland kan det till och med bli så för mig. Men efter ett tag så säger jag till mig själv, säger "kolla bara, kolla vilken skit vi lever i!" och "vafan, reagera nu då!"... och då lyder jag min hjärna, jag reagerar, det är det minsta jag kan göra.
Det är det minsta alla borde göra.
För att det ska kunna bli en förändring måste folk börja fatta, för gör de inte det, då blir det aldrig någon skillnad.
& jag tror att det är därför jag skriver det här, för att jag vill att fler ska fatta, fatta vilken jäkla vardag vi lever i, inte minst på facebook!
Sen kan man ju välja sina vänner, men det är ju inte alltid så lätt. Har man en gång fastnat i dåliga rutiner så är det svårt att ta sig ur dem, så är det. & även de man tror är de bästa vännerna, de kan ha sina svagheter, sina dåliga sidor...
Men snälla, kan ni inte börja med att i alla fall försöka förstå..? Gör det inte för min skull, gör det för er egen skull, för hela samhällets skull. Var bra förebilder! Tänk på att om vi är dåliga föredömen kommer det drabba vår nästa generation & också de som är sisådär 4-5-6 år yngre... de som börjar sjuan nu till exempel... jag har sätt otroligt många "skräckexempel" på hur tolvåringar och till och med yngre INTE borde vara. Det handlar både om sättet och inte minst utseendet. Vrålsminkning, märkeskläder, ett kaxigt beteende... är det från oss de lär sig tro? Jo.. det är nog så det är vättni!
Ni kanske tycker att jag låter som en jäkla ragata när jag skriver det här nu, men finns det inte någon anledning till att jag gör det i så fall?
Tänk på det ni!
The hard, but wonderful life.
Livet är svårt, svårt att hantera.
Det är svårt att se dess mönster och spel.
När man tror att man gör det enda rätta,
går det ändå åt pipsvängen till slut.
När man gör allt man kan för att vara en bra medmänniska,
så lyckas man ändå trasa, fräta, bränna, klämma, såra & krama sönder folks själar.
Det skapas missförstånd på missförstånd och det enda man vill göra är att somna om,
leva i drömmarnas fantastiska värld, se dess skönhet och fagra glans.
Se en lyckligare verklighet, se ett land utan bekymmer och träffa människor som förstår sig på en.
Tänk att aldrig såra och aldrig bli sårad, vilken dröm!
Att aldrig behöva förklara sina egna tankar tiotals gånger för att någon inte förstår, för att alla redan förstår en där.
Att leva som en stor, trygg familj, utan faror och sådant, tänk!
Tänk hur tråkigt det skulle vara, tänk hur lite vi skulle lära oss av varandra,
tänk hur fullkomligt frustrerande det skulle vara att vara med folk som ständigt nickade och höll med en.
En enda stor, grå massa skulle det kännas som, där alla är likadana... vad är det för värld?
Vad lever man isåfall för, om man inte kan lära av varandra, se deras syn på saker, vissa som man förstår, vissa inte. & även om man inte gör det och tänker att deras syn på saker och ting bara är rappakalja, så är det fortfarande okej att tycka så, även fast att det inte är ens egen syn...
& visst kan det vara jobbigt och svårt ibland när man blir sårad och ledsen... men se det så här: du lär dig alltid något av det och skapar nya uppfattningar, vissa bra och nyttiga sådana, vissa kanske mindre bra... men det är väl sådant här som livet går ut på? Att ständigt lära sig att leva med sina medmänniskor på ett sätt där man lär av varandra, delar åsikter och diskuterar, pratar, lever, förstår... är det inte så? För visst är det väl härligt när man får en massa ny kunskap hela tiden att reflektera runt? Att inse saker som man aldrig insett förut. Att skapa sina egna åsikter, att kunna se samband, kunna se samhället vi lever i, se folket, se hur olika vi är och att alla har sin historia och sina bekymmer. Att kunna se & att bry sig, att känna att man är en del av det... är inte det livet?!
