Det här med regelbundna sovtider verkar inte riktigt vara min grej. Ena dagen är jag skitduktig & lägger mig klockan tio, nästa dag tolv. Eller varför inte som idag - tio i två?!

Jag både gillar & inte gillar att vara upp sent. Det är väldigt mysigt, & tyst. Så skönt att få vara för sig själv, slappna av & slippa höra på småbrorsornas gnäll. Mindre kul är det på morgonen, när man helst av allt vill sova, & man då istället får lida av kacklandet!

Den dag jag flyttar hemifrån kommer jag njuta av tystnaden!! Eller kommer jag..?

I mitt tidigare inlägg nämnde jag att det är viktigt att man accepterar olikheter. Varför jag skriver om just detta är för att i vår värld skapas i princip alla konflikter på grund av just detta, olikheter. Att människor är olika, har olika viljor, olika ståndpunkter. I vår värld behövs det mer acceptens. Vi måste kunna acceptera andra människor även om vi inte alltid tycker likadant, ser likadana ut, har likadana kulturella, religiösa ståndpunkter, likadana värderingar. Skulle denna acceptens infinna sig så tror jag att många konflikter skulle upphöra. För om vi tar några exempel, hade Hitler & hans anhängare försökt förinta en hel folkgrupp om de hade accepterat varandra? Nej, antagligen inte. Hade det funnits rasism om alla hade accepterat varandras olikheter? Nej, antagligen inte.

Sen finns det även andra faktorer som kan orsaka konflikter, så som makt & ekonomi. Men vad jag vill komma till är att världen skulle vara så mycket trevligare om alla bara kunde acceptera varandra. Det betyder naturligtvis inte att alla måste älska varandra, för det vet jag är orimligt. Men att man kan leva under samma himmel, på samma jord, utan att vara nära på att slå ihjäl varandra skulle vara skönt. Enligt mig ska det inte finnas några "vi & de" då det endast skapar utanförskap & det tror jag inte att någon skulle trivas särskilt bra med. Vi måste börja vara mer logiska & hänsynsfulla innan vi öppnar munnen, vi måste lära oss att diskutera med logik, inte utifrån känslor. Man kan inte använda hat eller rädsla som ett argument för att kasta ut någon ur landet. Det fungerar inte, inte i längden.

Utan försöker man bara tänka efter, kanske genom att analysera ett problem, så ser man också att det inte är människorna det är fel på, utan andra faktorer som påverkar livet runtomkring dem. Detta gäller alla människor, inte bara en viss folkgrupp. Ser man till uppväxt, ekonomi, arbetsförhållanden, erfarenheter, mm. kan man snabbt förstå varför livet har utformat sig på det sätt som det har gjort för just denna person & detta skapar också en större förståelse för andra människor. Gör att man kan känna empati istället för ilska.

Jag sa tidigare att det vore orimligt att alla människor skulle kunna älska varandra & tyvärr tror jag inte att alla har förmågan att få denna djupare förståelse & acceptansen till andra människor heller. Men det här är i alla fall min eviga önskan om hur samhället skulle kunna utvecklas till det bättre, för alla människor.

Det är svårt att kämpa för det man verkligen står för när någon hela tiden motarbetar en. Man försöker komma med moderna inflytanden om att man visst kan bära rosa som kille, medan den konservativa skriker från sitt omoderna avgrundsdjupa hål att "Nej det kan man inte! Killar står för styrka medan flickor ska vara fina!". Varje gång dessa stavelser lämnar någons mun har jag lust att ställa mig och skrika en harang med lämpliga/olämpliga (beroende på hur man ser det) ord. Men det gör jag självklart inte. Istället går jag där och tjurar, muttrar något om att det är omodernt tänkande och sen är diskussionen (som aldrig blev någon riktig diskussion) ute ur världen. & varje gång känns det som förlust. Vad kan man göra för att få redan vuxna personer att ändra sig? Jag vet faktiskt inte.
Däremot tar jag varje chans jag kan få att påverka de fortfarande små människorna. Uppmuntrar det som för de kanske är konstigt och obekant & menar på att man ska få välja sin väg själv. Tvingar aldrig, bara upplyser. Hade man också kunnat göra det utan att någon av de med egentlig makt (föräldrarna) lägger sig i och säger det motsatta, hade det kanske också kunnat fungera. Nu gör det säkerligen inte det. Eller? Föräldrarna har en stor roll i barnens låga åldrar. Men genom att ständigt nämna acceptansen av olikheter för barnen gör att de kanske, jag säger bara kanske, kommer bli mer öppensinniga i framtiden. Vem vet?