Drömde mardrömmar om kött en natt

Övervägde att äta burgaren
Höll den i handen
Fick ångest
Det vände sig i magen
Började gråta febrilt

 

Klockan 22:17

Vi lyssnar på hurts

Vi lyssnar på kent, håkan, flowers in the air

Vi diskuterar plagiat
Du dissar
Hon gillar, älskar
Vi spelar gitarr
Dricker saker som smakar after eight
Älskar musiken som spelas
Byter, frågar, skrattar
Pratar skola, goda tider, åldersnoja
Vi mår, vi mår, vi mår
& snart ska vi gå ut och älska livet som aldrig full(förr). Bara du & jag. Tror jag.

Vi åkte till Medborgarplatsen
Var på det ställe där han dog
Samma tid, nästan samma plats
Vi var tio meter ifrån
Men vi märkte inget

03:47
Vi badade igen
Jag trodde jag hade nyktrat till
Det hade jag inte
Allting snurrar i sängen
Vi hade kul ikväll
Allt var över förväntan
Detta måste göras om igen
Allting måste göras om igen
Jag & Jojo gjorde en egen pod
Fan vad kul att lyssna imorn
Nu har jag druckit vatten
Godnatt

Precis som att hoppet är det sista som lämnar människan så är misstänksamheten och överlevnadsinstinkten det första som uppkommer hos en.

Detta kunde nog bevittnas ganska tydligt hemma hos oss ikväll då vi i dryga tio minuter sprang omkring och tjöt i lägenheten, enbart på grund av åsynen av en ung man, omkringvandrandes på innergården och såg till synes ut att behöva komma in i lägenhetshuset. Visserligen var klockan halv två på natten när just detta hände, men det tog ändå dryga tio minuter innan jag hade samlat tillräckligt mycket mod för att öppna den franska balkongen för att fråga om han behövde hjälp.

Det visade sig att den unga mannen varken var någon våldtäktsman, yxmördare eller stalker, utan endast en helt vanlig kille som morgonen därpå skulle flytta dagen efter och helt enkelt hade glömt att ta med nycklarna till lägenheten. Det var vad han sa i alla fall, och ska jag följa de tankebanor som jag och min vän formulerade efter detta nattliga möte så borde vi ändå utgå från att människor är goda samt att vi borde göra det som vi själva hade velat att någon skulle göra för oss. Det låter klyschigt, det håller jag med om. Men hur ofta fullföljer vi verkligen detta i verkligheten och vilka sammanhang relaterar vi till när vi hör uttrycket?

Visserligen gjorde jag det rätta idag och det finns utan tvivel många andra som gör minst lika fina vardagsgärningar (som egentligen borde vara självklara). Men jag tycker ändå att vi kan bli bättre, mycket bättre.”

I Min Sanning på SVT berättade Henning Mankell att när han var liten sågs girighet som en synd och givmildhet som en dygd, medan det idag snarare är tvärtom. Jag tycker det sammanfattar dagens samhälle ganska bra och visar också på hur dåligt de gamla klyschiga uttrycken - och rent av värderingarna - faktiskt stämmer överens med dagens mentalitet bland gemene människa. När Josefin häromdagen gav pengar till några hemlösa så var det folk som blev uppenbart förvånade och såg helt och hållet ogillande ut??? Hur kan människor reagera så när en gör någonting så pass godhjärtat? I sådana situationer blir jag så arg på samhället och misstänker att det har med dagens rasism att göra. 

Mycket har sannerligen hänt på en vecka här på Kungsholmen. I fredagskväll steg jag ut ur kusinens bil, förväntansfull och glad, då jag för första gången skulle få stå på egna ben, jag skulle flytta in i "min" lägenhet. Precis som vi hade planerat stod Linnea tålmodigt och väntade på trottoaren utanför hyreshuset. Hyreshuset och vårt blivande hem, för åtminstone ett år framöver.

Nu en vecka senare har det hänt obeskrivligt mycket. Hela livet har förändrats totalt. Att just detta skulle hända kunde jag aldrig ha drömt om för ett halvår sedan. Att jag dessutom har haft turen att flytta ihop med två underbart trevliga, roliga och mysiga tjejer är helt galet! Jag kommer definitivt att trivas. Kanske nästan lite för bra för studiernas bästa. Sitter ju såå mycket hellre och dricker te vid köksbordet eller lyssnar till gitarrspelande i soffan med dem. Men jag hoppas att jag hittar ett sätt att balansera nytta och nöje, det måste jag göra.

Hela helgen efter inflytt spenderades med att städa hela lägenheten samt packa upp allt ur flyttkartongerna. En minst sagt flyttkaosad helg!

Då var det bara jag och Linnea i lägenheten, men på söndagen kom även Josefin, med resväskan i ena handen och gitarren i den andra och med ett trött men sprudlande leende på läpparna!

På måndagen inleddes mitt program som jag eventuellt ska gå i tre år, om jag inte byter linje med tiden. Är fortfarande lite osäker på vad jag faktiskt vill. Men det verkar i alla fall jättekul. Dock stressande med tanke på att de vill att en ska studera 50(!)h/vecka. Mina kurskamrater verkar i alla fall grymma och av sju personer som jag pratade med var tre av dem veggies; en vegan och två ovo-vegetarianer, vilket kändes mer än härligt! På eftermiddagen drog jag iväg på en shoppingrunda, i jakt på grejer till lägenheten. När jag handlat mitt drog jag och mötte Linnea på andra sidan stan för att köpa en byrå som jag även kan använda som "skrivbord" i mitt rum.

På tisdagen var jag "ledig" från universitet, så jag fixade och grejade återigen i lägenheten och försökte även plugga. Var dock fortfarande otroligt trött efter dels helgens kaos, dels efter den långa shoppingrundan dagen innan. Så det gick sådär med pluggandet om jag ska vara helt ärlig. Kom väl igång i alla fall. Sen kom Josefin hem från skolan och vi började diskutera när ett IKEA-besök skulle passa oss. Vi tänkte att onsdagen skulle passa bäst först, men sen körde vi en spontantripp samma kväll ändå. En tripp som tog oss sammanlagt fem timmar, haha. Hur lyckades vi ens? Förstår inte vad vi gjorde för något. Vi åkte dit, plockade på oss det vi skulle ha, köpte kakor, choklad och äppelmust, släpade ut alla våra grejer och drog hem. Men men, måste säga att det var grymt kul ändå. Allt släpande av grejerna och när vi skulle ta oss på och av buss och tåg med allt och när vi var så trötta att vi var nära på att sno en kundvagn att dra allting i. Och våra förbud mot att gäspa, haha. Första IKEA-besöket sedan inflytt - helt klart godkänt! Och gulliga Linnea då som hade förberett med te och nybakta scones när vi trötta kom hem därifrån, så himla snäll! Var en mycket mysig kväll med astrologiprat vid köksbordet!

På onsdagen var det föreläsning för andra gången. Jag var grymt trött, men kämpade mig dit och stannade även kvar en stund efteråt för att äta lunch och snacka lite med mina classmates. Jag däckade dock när jag kom hem då jag inte kunde hålla ögonen öppna i mina försök till att plugga. Blev inget plugg sen heller då jag vaknade precis innan middagen som Linnea hade lagat åt oss. <3 Träffade även hennes kompis som var på besök. Efter middagen färgade Josefin håret på mig och sedan satt vi och myste i soffan med tända ljus och spelade gitarr, lite flöjt, osv. Sen kom Josefins vän från Umeå, så vi satt och pratade tills sent och ja, på den vägen var det. Bra dag trots huvudvärken och tröttheten innan powernapen!

Igår (torsdag) var jag hemma från universitetet igen och pluggade inför seminariet som jag hade idag. Det var skönt att ha hela dagen ledig för att bara plugga. Eller nej just det, mötte upp en tjej som sålde kurslitteratur till mig och sen hade vi lite av en torsdagsfylla på kvällen, hehe. Satt ute på balkongen och njöt i solnedgången, spelade gitarr, sjöng och lyssnade på musik. Så ja, det kanske inte blev såå mycket pluggande ändå, men jag känner ändå att det är legitimt att inte hinna plugga så mycket allra första veckan, med tanke på hur mycket det har varit med flytten och så vidare. Har varken funnits så mycket tid eller ork. 

Idag blir det att gå ut med mina girls. Ska på fest på universitetet, niiice! 

Ha en bra kväll allihopa! Det ska jag/vi ha! 

Jag har idag 10 månader och 27 dagar kvar tills jag är 20 år, vuxen. Tills jag inte längre är en tonåring. Skönt kan jag känna. Skönt att flytta hemifrån och börja leva på riktigt. Att börja engagera mig helhjärtat åt min dröm. För enligt min gymnasielärare så är allting möjligt för mig som är flitig och superduktig. Att jag kan nå hur långt som helst i framtiden. Egentligen borde jag väl ha blivit glad när hen sa så igår och just då blev jag nog det, i alla fall lite. Men av någon anledning så var den känsla som dominerade mest en sorts tyngd, en press. Hela dagen gick jag runt med den känslan och jag blev så frustrerad på mig själv. Varför kan jag inte bara njuta och vara glad för detta? Pappa kom hem med glädjetårar, då jag tidigare hade berättat för honom om vad min lärare ordagrant hade sagt, och ville ge mig en belöning för allt mitt slit. Jag kände mig besvärad, frustrerad, nästan ledsen. Vad är det för fel på mig, tänkte jag, som inte kan ta åt mig och bli glad?

För exakt två månader och en vecka sedan insåg jag att jag hade fått en utmattningsdepression. Det var utan tvekan en av de jobbigaste dagarna på väldigt länge. Jag hade då under de senaste månaderna ofta haft känslan av att ingenting var roligt längre. Det var mycket i skolan, där pressen och stressen jämt och ständigt hängde över mig. Samtidigt var det även mycket som hände i privatlivet, hela tiden. Så hade det varit ända sedan november och det var redan där allting började eskalera. När våren började komma närmare så trodde jag att allt började bli bättre igen, jag kände att jag mådde bättre. Men trots detta fanns det ändå någonting som kändes jobbigt där inne och som inte riktigt ville försvinna, som en svag ångestkänsla som låg och gnagde. När slutet av februari kom så kom även avsaknaden av livslust tillbaka. Det var inte så att jag hade självmordstankar, det har jag aldrig haft som den egentliga optimist som jag är. Utan jag kände bara att ”ingenting är roligt längre”. Inte ens att fotografera som jag egentligen älskar så mycket kändes särskilt roligt. Det kändes på något sätt meningslöst.

Men det var inte förrän i mars som jag på riktigt blev rädd och började förstå att någonting verkligen inte stod rätt till. Jag som alltid har haft ett bra minne började helt plötsligt glömma saker. Jag blev virrig, frånvarande i konversationer, tappade på sätt och vis helt kontrollen. Det enda jag gjorde var att gå upp på morgonen (de gånger jag orkade det vill säga, många gånger stannade jag hemma), gå till skolan, sitta av tiden där utan att göra speciellt mycket, komma hem till högen med läxor, sitta och glo på läxorna utan att göra speciellt mycket, för att sedan gå och sova igen. Så såg mitt liv ut och jag hade inga planer på att göra det bättre. Tills den dag då jag fick en ångestattack. Jag skulle gå till skolan i vanlig ordning, det var en ganska stressig morgon som vanligt och jag hade antagligen inte sovit särskilt mycket (det brukade jag aldrig göra under denna period). Men när jag sedan skulle göra mig redo för att gå ut och såg att klockan var på tok för mycket och att jag skulle vara tvungen att stå på tramporna på cykeln för att hinna i tid till tåget, så började hela jag skaka. Jag skakade, blev yr, svag och fick hjärtklappning. Det var ungefär då jag förstod att livet, eller snarare min livsstil, höll på att ta kol på mig. Dessa ångestattacker hade jag haft vid tidigare skeden också, utan att riktigt förstå vad det var för något, men den här gången, tillsammans med mitt bristande minne och min känsla av frånvaro, var punkten då jag förstod att jag var sjuk.

Den dagen, för två månader och en vecka sedan, läste jag på internet om vad utmattningssyndrom är för något och det var också där jag på något sätt hittade mig själv, eller den som jag hade blivit. Det gjorde mig så fruktansvärt rädd och illa till mods, allting stämde så väl in på mig. Jag var lättirriterad, orolig och nedstämd med återkommande ångest. Jag hade fått försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att genomföra uppgifter. Jag var energilös och hade en trötthet som inte gick att sova bort. Jag hade från och till hjärtklappning och hade en överdriven ljudkänslighet. Jag var utmattad. Precis så som hemsidan beskrev sjukdomen, så kände också jag. Men jag ville inte vara sjuk. Det fanns inte på världskartan. ”Hur ska jag ha tid att vara sjuk när skolan, redan som det är, håller på att ta kol på mig?” tänkte jag. Men det gick. Jag besökte läkare och en psykolog och jag var hemma från skolan i sammanlagt fem veckor och tre dagar.

När jag sedan kom tillbaka mådde jag mycket bättre. Men jag förstår mer och mer, för varje dag som går, att jag verkligen inte är tillbaka än på ett tag. Jag har förvånansvärt nog gjort klart alla uppgifter, både rester som nya, så nu är det bara studenten kvar för min del. Just den biten, har inte varit något problem att komma tillbaka till. I början kändes det som en vägg att få se alla uppgifter som jag var tvungen att ta tag i. Men när jag väl började gick allting per automatik. Jag har fått mer energi nu, vilket hjälpte till och jag är från och till väldigt glad. Men det kommer också dagar då det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. När jag känner att livet är bra tråkigt och jobbigt (även om dessa dagar kommer allt mer sällan nu). Det jag har svårast att handskas med är ändå ångesten och känslan av att vara avtrubbad. Sorgliga saker och saker som gör mig upprörd (exempelvis inom politiken) kan jag känna av mer än väl. Men det är just den här glädjen. Ibland är jag nästan rädd att den har utplånats helt efter depressionen. Samtidigt finns det de dagar jag är gladare än någonsin, då jag tänker att ”oj, kan man vara såhär glad?”, ”Jag hade nästan glömt bort hur det var att vara genuint glad, lycklig till och med”.

Men jag antar ändå att det handlar om att vara mänsklig. Alla har sina svackor, vissa mer och extremare än andra bara. Jag hoppas bara att jag kommer att jobba upp mig igen nu under sommaren så att jag kan leva ut och börja studera mot mina drömmar till hösten. Om jag klarar av att göra det så kommer dagen antagligen att komma. Dagen då jag verkligen kan ta till mig av min lärares ord (och mina föräldrars också för den delen), om hur duktig jag faktiskt är och att jag är en jättebra människa. För just nu är det inte mer än att jag förstår orden. Men jag vill kunna känna dem också. 

Jag har egentligen hur mycket som helst att se fram emot så jag borde bara njuta nu. Först studenten, sedan ett långt och härligt sommarlov med konserter och andra härliga planer (som jag inte kommer att avslöja förrän jag vet om de faktiskt kommer att bli av). Kommer jag in på min utbildning så är det ännu bättre. Då finns alla möjligheter i världen för några lyckade år framöver. Det gäller nu bara att ta tag i alla saker i rätt takt och att inte ha en sådan jävla prestationsångest inför allting. Jag vet att jag kan, så varför oroa sig i onödan?

Jag vill också säga till alla som på något sätt känner igen sig i detta att; ta det på allvar! Det är mycket bättre att motarbeta en sådan här typ av sjukdom innan det blir värre! Annars kan det ta år. Lyssna på din kropp och försök göra sådant som du tycker om och njuter av att göra. Skolan, som jag vet är en stor stressfaktor hos många, kommer alltid att finnas om du behöver ta en paus. Jag vet att det är en svårt tanke att acceptera, men orkar man inte så orkar man inte, punkt slut. Nu är det i och för sig inte mycket kvar av skolan innan sommaren, men detta är något man alltid kan bära med sig och ha i åtanke. Så kom ihåg att bry dig om dig själv, DU är det viktigaste DU har. Är inte DU välmående så finns det ingenting viktigare än att du gör någonting åt det.

Så nu ger jag styrkekramar till alla som känner att de behöver en!

Sen ska jag nog gå och ge några till mig själv också.