Jag har idag 10 månader och 27 dagar kvar tills jag är 20 år, vuxen. Tills jag inte längre är en tonåring. Skönt kan jag känna. Skönt att flytta hemifrån och börja leva på riktigt. Att börja engagera mig helhjärtat åt min dröm. För enligt min gymnasielärare så är allting möjligt för mig som är flitig och superduktig. Att jag kan nå hur långt som helst i framtiden. Egentligen borde jag väl ha blivit glad när hen sa så igår och just då blev jag nog det, i alla fall lite. Men av någon anledning så var den känsla som dominerade mest en sorts tyngd, en press. Hela dagen gick jag runt med den känslan och jag blev så frustrerad på mig själv. Varför kan jag inte bara njuta och vara glad för detta? Pappa kom hem med glädjetårar, då jag tidigare hade berättat för honom om vad min lärare ordagrant hade sagt, och ville ge mig en belöning för allt mitt slit. Jag kände mig besvärad, frustrerad, nästan ledsen. Vad är det för fel på mig, tänkte jag, som inte kan ta åt mig och bli glad?

För exakt två månader och en vecka sedan insåg jag att jag hade fått en utmattningsdepression. Det var utan tvekan en av de jobbigaste dagarna på väldigt länge. Jag hade då under de senaste månaderna ofta haft känslan av att ingenting var roligt längre. Det var mycket i skolan, där pressen och stressen jämt och ständigt hängde över mig. Samtidigt var det även mycket som hände i privatlivet, hela tiden. Så hade det varit ända sedan november och det var redan där allting började eskalera. När våren började komma närmare så trodde jag att allt började bli bättre igen, jag kände att jag mådde bättre. Men trots detta fanns det ändå någonting som kändes jobbigt där inne och som inte riktigt ville försvinna, som en svag ångestkänsla som låg och gnagde. När slutet av februari kom så kom även avsaknaden av livslust tillbaka. Det var inte så att jag hade självmordstankar, det har jag aldrig haft som den egentliga optimist som jag är. Utan jag kände bara att ”ingenting är roligt längre”. Inte ens att fotografera som jag egentligen älskar så mycket kändes särskilt roligt. Det kändes på något sätt meningslöst.

Men det var inte förrän i mars som jag på riktigt blev rädd och började förstå att någonting verkligen inte stod rätt till. Jag som alltid har haft ett bra minne började helt plötsligt glömma saker. Jag blev virrig, frånvarande i konversationer, tappade på sätt och vis helt kontrollen. Det enda jag gjorde var att gå upp på morgonen (de gånger jag orkade det vill säga, många gånger stannade jag hemma), gå till skolan, sitta av tiden där utan att göra speciellt mycket, komma hem till högen med läxor, sitta och glo på läxorna utan att göra speciellt mycket, för att sedan gå och sova igen. Så såg mitt liv ut och jag hade inga planer på att göra det bättre. Tills den dag då jag fick en ångestattack. Jag skulle gå till skolan i vanlig ordning, det var en ganska stressig morgon som vanligt och jag hade antagligen inte sovit särskilt mycket (det brukade jag aldrig göra under denna period). Men när jag sedan skulle göra mig redo för att gå ut och såg att klockan var på tok för mycket och att jag skulle vara tvungen att stå på tramporna på cykeln för att hinna i tid till tåget, så började hela jag skaka. Jag skakade, blev yr, svag och fick hjärtklappning. Det var ungefär då jag förstod att livet, eller snarare min livsstil, höll på att ta kol på mig. Dessa ångestattacker hade jag haft vid tidigare skeden också, utan att riktigt förstå vad det var för något, men den här gången, tillsammans med mitt bristande minne och min känsla av frånvaro, var punkten då jag förstod att jag var sjuk.

Den dagen, för två månader och en vecka sedan, läste jag på internet om vad utmattningssyndrom är för något och det var också där jag på något sätt hittade mig själv, eller den som jag hade blivit. Det gjorde mig så fruktansvärt rädd och illa till mods, allting stämde så väl in på mig. Jag var lättirriterad, orolig och nedstämd med återkommande ångest. Jag hade fått försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att genomföra uppgifter. Jag var energilös och hade en trötthet som inte gick att sova bort. Jag hade från och till hjärtklappning och hade en överdriven ljudkänslighet. Jag var utmattad. Precis så som hemsidan beskrev sjukdomen, så kände också jag. Men jag ville inte vara sjuk. Det fanns inte på världskartan. ”Hur ska jag ha tid att vara sjuk när skolan, redan som det är, håller på att ta kol på mig?” tänkte jag. Men det gick. Jag besökte läkare och en psykolog och jag var hemma från skolan i sammanlagt fem veckor och tre dagar.

När jag sedan kom tillbaka mådde jag mycket bättre. Men jag förstår mer och mer, för varje dag som går, att jag verkligen inte är tillbaka än på ett tag. Jag har förvånansvärt nog gjort klart alla uppgifter, både rester som nya, så nu är det bara studenten kvar för min del. Just den biten, har inte varit något problem att komma tillbaka till. I början kändes det som en vägg att få se alla uppgifter som jag var tvungen att ta tag i. Men när jag väl började gick allting per automatik. Jag har fått mer energi nu, vilket hjälpte till och jag är från och till väldigt glad. Men det kommer också dagar då det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. När jag känner att livet är bra tråkigt och jobbigt (även om dessa dagar kommer allt mer sällan nu). Det jag har svårast att handskas med är ändå ångesten och känslan av att vara avtrubbad. Sorgliga saker och saker som gör mig upprörd (exempelvis inom politiken) kan jag känna av mer än väl. Men det är just den här glädjen. Ibland är jag nästan rädd att den har utplånats helt efter depressionen. Samtidigt finns det de dagar jag är gladare än någonsin, då jag tänker att ”oj, kan man vara såhär glad?”, ”Jag hade nästan glömt bort hur det var att vara genuint glad, lycklig till och med”.

Men jag antar ändå att det handlar om att vara mänsklig. Alla har sina svackor, vissa mer och extremare än andra bara. Jag hoppas bara att jag kommer att jobba upp mig igen nu under sommaren så att jag kan leva ut och börja studera mot mina drömmar till hösten. Om jag klarar av att göra det så kommer dagen antagligen att komma. Dagen då jag verkligen kan ta till mig av min lärares ord (och mina föräldrars också för den delen), om hur duktig jag faktiskt är och att jag är en jättebra människa. För just nu är det inte mer än att jag förstår orden. Men jag vill kunna känna dem också. 

Jag har egentligen hur mycket som helst att se fram emot så jag borde bara njuta nu. Först studenten, sedan ett långt och härligt sommarlov med konserter och andra härliga planer (som jag inte kommer att avslöja förrän jag vet om de faktiskt kommer att bli av). Kommer jag in på min utbildning så är det ännu bättre. Då finns alla möjligheter i världen för några lyckade år framöver. Det gäller nu bara att ta tag i alla saker i rätt takt och att inte ha en sådan jävla prestationsångest inför allting. Jag vet att jag kan, så varför oroa sig i onödan?

Jag vill också säga till alla som på något sätt känner igen sig i detta att; ta det på allvar! Det är mycket bättre att motarbeta en sådan här typ av sjukdom innan det blir värre! Annars kan det ta år. Lyssna på din kropp och försök göra sådant som du tycker om och njuter av att göra. Skolan, som jag vet är en stor stressfaktor hos många, kommer alltid att finnas om du behöver ta en paus. Jag vet att det är en svårt tanke att acceptera, men orkar man inte så orkar man inte, punkt slut. Nu är det i och för sig inte mycket kvar av skolan innan sommaren, men detta är något man alltid kan bära med sig och ha i åtanke. Så kom ihåg att bry dig om dig själv, DU är det viktigaste DU har. Är inte DU välmående så finns det ingenting viktigare än att du gör någonting åt det.

Så nu ger jag styrkekramar till alla som känner att de behöver en!

Sen ska jag nog gå och ge några till mig själv också. 

Det här med regelbundna sovtider verkar inte riktigt vara min grej. Ena dagen är jag skitduktig & lägger mig klockan tio, nästa dag tolv. Eller varför inte som idag - tio i två?!

Jag både gillar & inte gillar att vara upp sent. Det är väldigt mysigt, & tyst. Så skönt att få vara för sig själv, slappna av & slippa höra på småbrorsornas gnäll. Mindre kul är det på morgonen, när man helst av allt vill sova, & man då istället får lida av kacklandet!

Den dag jag flyttar hemifrån kommer jag njuta av tystnaden!! Eller kommer jag..?

I mitt tidigare inlägg nämnde jag att det är viktigt att man accepterar olikheter. Varför jag skriver om just detta är för att i vår värld skapas i princip alla konflikter på grund av just detta, olikheter. Att människor är olika, har olika viljor, olika ståndpunkter. I vår värld behövs det mer acceptens. Vi måste kunna acceptera andra människor även om vi inte alltid tycker likadant, ser likadana ut, har likadana kulturella, religiösa ståndpunkter, likadana värderingar. Skulle denna acceptens infinna sig så tror jag att många konflikter skulle upphöra. För om vi tar några exempel, hade Hitler & hans anhängare försökt förinta en hel folkgrupp om de hade accepterat varandra? Nej, antagligen inte. Hade det funnits rasism om alla hade accepterat varandras olikheter? Nej, antagligen inte.

Sen finns det även andra faktorer som kan orsaka konflikter, så som makt & ekonomi. Men vad jag vill komma till är att världen skulle vara så mycket trevligare om alla bara kunde acceptera varandra. Det betyder naturligtvis inte att alla måste älska varandra, för det vet jag är orimligt. Men att man kan leva under samma himmel, på samma jord, utan att vara nära på att slå ihjäl varandra skulle vara skönt. Enligt mig ska det inte finnas några "vi & de" då det endast skapar utanförskap & det tror jag inte att någon skulle trivas särskilt bra med. Vi måste börja vara mer logiska & hänsynsfulla innan vi öppnar munnen, vi måste lära oss att diskutera med logik, inte utifrån känslor. Man kan inte använda hat eller rädsla som ett argument för att kasta ut någon ur landet. Det fungerar inte, inte i längden.

Utan försöker man bara tänka efter, kanske genom att analysera ett problem, så ser man också att det inte är människorna det är fel på, utan andra faktorer som påverkar livet runtomkring dem. Detta gäller alla människor, inte bara en viss folkgrupp. Ser man till uppväxt, ekonomi, arbetsförhållanden, erfarenheter, mm. kan man snabbt förstå varför livet har utformat sig på det sätt som det har gjort för just denna person & detta skapar också en större förståelse för andra människor. Gör att man kan känna empati istället för ilska.

Jag sa tidigare att det vore orimligt att alla människor skulle kunna älska varandra & tyvärr tror jag inte att alla har förmågan att få denna djupare förståelse & acceptansen till andra människor heller. Men det här är i alla fall min eviga önskan om hur samhället skulle kunna utvecklas till det bättre, för alla människor.

Det är svårt att kämpa för det man verkligen står för när någon hela tiden motarbetar en. Man försöker komma med moderna inflytanden om att man visst kan bära rosa som kille, medan den konservativa skriker från sitt omoderna avgrundsdjupa hål att "Nej det kan man inte! Killar står för styrka medan flickor ska vara fina!". Varje gång dessa stavelser lämnar någons mun har jag lust att ställa mig och skrika en harang med lämpliga/olämpliga (beroende på hur man ser det) ord. Men det gör jag självklart inte. Istället går jag där och tjurar, muttrar något om att det är omodernt tänkande och sen är diskussionen (som aldrig blev någon riktig diskussion) ute ur världen. & varje gång känns det som förlust. Vad kan man göra för att få redan vuxna personer att ändra sig? Jag vet faktiskt inte.
Däremot tar jag varje chans jag kan få att påverka de fortfarande små människorna. Uppmuntrar det som för de kanske är konstigt och obekant & menar på att man ska få välja sin väg själv. Tvingar aldrig, bara upplyser. Hade man också kunnat göra det utan att någon av de med egentlig makt (föräldrarna) lägger sig i och säger det motsatta, hade det kanske också kunnat fungera. Nu gör det säkerligen inte det. Eller? Föräldrarna har en stor roll i barnens låga åldrar. Men genom att ständigt nämna acceptansen av olikheter för barnen gör att de kanske, jag säger bara kanske, kommer bli mer öppensinniga i framtiden. Vem vet?

Allting förändras
Medan jag står kvar
Tittar tillbaks
Bara tar och tar
Tar minnena tillbaks
Ser mig omkring
Funderar på hur allting blev
Under alla skygga tak

Var det som du skrev
Att en enda sak
Förändrade allt

Den där saken
Som gör att mina kinder smakar salt

Jag trodde vi strävade efter ett modernt samhälle där vi ser varandra som jämlikar och där vi respekterar varandra.. men jag blir lika frustrerad varje gång jag ser något som bevisar motsatsen.
Fick idag hem ett idiotiskt politisk propaganda om hur man vill avskaffa mångfalden i samhället som bara är en belastning och som kommer förvandla samhället till ett galet, kriminellt samhälle. Att hela Sverige kommer bli ett stort rosengård/rinkeby om vi inte stoppar detta.

Jag skulle nog föredra att säga: sluta att se dem som något främmande och välkomna alla in i samhället istället! Om vi bara ignorerar dem och inte ger dem möjlighet att få jobb så är det ju inte så konstigt att de inte har pengar och därför hamnar i kriminella kretsar.
Det är vi som måste se till att de inte känner sig utanför, det är vi som måste agera - på rätt sätt! Inte dem, de kan inte känna sig välkomna om inte vi ger dem den möjligheten. Det är vi som gör invandringen och det mångkulturella samhället till ett problem, till något negativt, inte dem. Och att det är de som utför alla kriminella handlingar är rent utsagt bullshit. Som att det inte finns kriminella svenskar liksom.
Nej, så länge det finns sådana här tankar i samhället i denna mängd som det är idag, så kan Sverige aldrig var ett så modernt samhälle som vi strävar efter, då dessa tankar sträcker sig långt bak i tiden, de tillhör inte vår tid... och åtminstone jag kommer aldrig kunna vara riktigt stolt över vårt land så länge sådant här fortfarande förekommer på detta smutskastande sätt. Nej usch & fy & blä!

+ Folk som visar att de bryr sig om en och som alltid stöttar.

+ Att äta riktigt god mat kan verkligen göra ens dag! Älskart!

+ Tycker det är jättehäftigt och modigt med folk som vågar gå emot strömmen och bryta de idiotiska normerna vi har i samhället. En tjej som verkligen är sådan är Lady Dahmer, hur cool som helst!

+ Att lyssna på musik som passar ens humör. Älskar att lyssna på Rise Against, annan rock och svängig pop när jag är glad och busig (ibland arg på de två förstnämnda genrerna) och mysig lugn musik när jag är trött, ledsen eller hopplöst kär. Helt galet vad musik kan påverka och det är därför jag älskar musik så mycket. Jag älskar att känna saker, för då börjar i alla fall jag att tänka mer och blir även mer kreativ. Sen är det ju bra himla mysigt i sig också, och det kan ge såå mycket energi!

+ Att det är vår nu! Klockan är 21.25 och det är cirka 8 grader utomhus! Det är helt otroligt! Och solen idag, gud vad härligt det var att bara vara ute och njuta av den och vädret i övrigt...


- När täcket knorvlat sig i påslakanet och man är för trött för att fixa till det, men att man sedn måste gör det ändå för att kunna sova.

- Folk som inte kan argumentera för varför de tycker vissa saker. Det kan vara så otroligt irriterande om man diskuterar och inte håller med om saken och vill veta anledningen till åsikten och att den då bara kommer med något som "Jag bara tycker det", etc. Jobbigt jobbigt.

- När man bestämt att man ska göra något med någon och går och ser fram emot det jättemycket och sen är det något som gör att det inte går och man måste skita i allting. Hur besviken blir man inte då? Typ att man ska åka till stan eller vad som helst..

- Att stressa är jättejobbigt tycker jag, ändå gör jag det i princip varje skoldag när jag ska till tåget och så. Det fungerar liksom inte att jag går upp tidigare för att jag ska hinna bättre. Antingen ligger jag och snoozar extra länge då eller så segar jag bara mera för att jag vet att jag har mer tid. Det är skiiitjobbigt tycker jag.

- När man säger att man ska gå och sova i tid och så blir det ändå inte så... hehe, jag är bäst på det! Brukar oftast sluta med att jag sover 5-6 timmar på vardagar, woho!! Nej, det är inte så jättekul. Men jag kan nog faktiskt lyckas idag för jag ligger i sängen nu och har sagt godnatt till alla jag smsat/chattat med, borstat tänderna, etc... nu ska jag bara skriva klart det här och sen hoppas jag att jag kan sova också!


Såååå... Gonatt, sov gott!

Ps. Var det roligt det här med 5 hissar och 5 dissar? Vore kul att få lite respons på det så jag vet om det är något jag ska fortsätta med!

Puss hej!

Ibland tycker jag det är så skönt att bara gå ut på gården eller balkongen och bara andas. Jag blir så lugn och jag njuter verkligen av att bara stå där och titta ut på miljön runt omkring mig. Att bara stå och fundera. En lugn stund för sig själv då man bara kan slappna av. Att bara vara ensam för en stund.

Jag vet inte, men det skapas en otroligt skön känsla inombords för mig som inte riktigt går att beskriva, man måste nästan uppleva och känna den själv för att kunna förstå.