Jag ser på mina blanka stirriga ögon i den stora hisspegeln

Det ser ut som att jag är på väg att börja gråta.

Kanske är jag det, fast att jag håller det kvar inom mig, gråter inombords.

Jag tänker att de andra i hissen tror att något hemskt har hänt.

Att någon nära precis har gått bort, att jag separerat ifrån någon.

Men det enda jag har gjort är att ha handlat på ICA Maxi.

Ett år senare mår jag fortfarande dåligt över det förflutna.

Sjukdomen, utmattningsdepressionen, den kommer när jag minst av allt behöver den.

Jag gråter på det samhälle som pressar mig till att leva ett liv som jag inte vill leva.

Som pressar mig att följa ideal som jag inte orkar uppnå.

Stressen gör mig galen, yr och gråtfärdig.

Men det värsta av allt är att se mig själv såhär.

Det får mig att vilja gråta ännu mer.